Anna, 46, trodde att hon var utbränd – hade fått en tumör

Anna, 46, trodde att hon var utbränd – hade fått en tumör

Anna gick till vårdcentralen och sjukskrevs direkt. Foto: Anna Edlund

Stäng fullskärmsläge

Anna Schöneman, 46, trodde att hon var utbränd.

I själva verket hade hon fått en hjärntumör.

– Jag undrade om jag skulle kunna ta hand om mig själv, om jag skulle tänka annorlunda. Hur det skulle bli för min son och man, säger hon.

Anna Schöneman från Mölndal var en driven och energisk person, och en högt uppsatt chef. I hennes umgängeskrets pratades det om utbrändhet som något främmande, som något som aldrig skulle kunna drabba varken Anna eller hennes vänner.

Så när hon började känna sig utmattad kom skammen.

– Jag skämdes så, jag var ju en högpresterande person och hade alltid sagt att jag klarade allt, säger Anna Schöneman.

På jobbet höll hon masken, men grät när hon kom hem, vilket Anna tidigare berättat för Göteborgs-Posten. Tiden gick, hon blev alltmer trött och vardagen började rasa ihop. Till slut bestämde hon sig för att det fick vara nog.

– Jag gick till vårdcentralen och de sjukskrev mig direkt.

Fick ett anfall

Det var hösten 2013 och Anna spenderade dagarna vilandes hemma, i tron att hon var utbränd. En dag vaknade hon upp på morgonen och kände sig tröttare än någonsin. Hon bestämde sig för att sova vidare.

– När jag vaknade var det massvis med jord i sängen. Jag förstod ingenting. Jag måste ha varit uppe och gått.

LÄS MER: Jonnas hjärntumör växer – får ingen operationstid

Anna Schöneman hade fått ett epilepsianfall och åkte in till akuten. Där genomgick hon en grundutredning och på röntgen såg man anledningen till varför Anna mått dåligt, berättar hon.

– Det var en hjärntumör. Det var en fruktansvärd händelse men skammen försvann, det berodde inte bara på mig.

Anna opererades på Sahlgrenska sjukhuset. Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Dödsstädade

Tiden efter att tumörens upptäckts var fylld av ångest och ovisshet.

– Jag visste inte när jag skulle opereras. Och jag visste inte hur jag skulle bli efter. Den var godartad men läkarna sa ändå att det kunde finnas vissa risker.

Oron släppte aldrig taget om henne.

– Jag undrade om jag skulle kunna ta hand om mig själv, om jag skulle tänka annorlunda. Hur det skulle bli för min son och man.

LÄS MER: Mamman hade cancer i fem år – utan att veta

Hon började dödsstäda, som hon själv kallar det. Hon ville ställa saker och ting till rätta innan operationen. Hon var rädd för att hon kanske inte skulle kunna göra det efteråt.

– Det var så det kändes. Det kändes som att jag gjorde allt för sista gången, för kanske skulle jag inte vara samma person efter.

Anna plockade undan i huset, städade undan porslin och föremål. Rensade. Hon tog även ett känslosamt samtal med sin man.

– Jag sa till honom att han inte skulle känna skyldighet att ta hand om mig efteråt, om det inte skulle gå bra. Jag ville inte att han skulle bli vårdaren. Jag behövde bara få det uttalat.

Ett nytt liv

Men operationen gick bra.

– Tiden efter var fin, jag kunde gå ut i skogen och uppmärksamma skiftningarna i lövens färger, sådant som jag inte uppmärksammat innan.

Anna förlorade inte sig själv. Men hon förlorade sin energi och det tog tid att acceptera vad det innebar.

– Jag fick leva långsammare och annorlunda. Även med smågrejer, som att ta tantväskan med rullhjul på bussen, det kändes inte värdigt, det var liksom inte jag.

Hon anpassade sig med tiden och insåg att det nya livet fört med sig mycket positivt.

– Jag fokuserar mer på min familj och mina vänner. Jag har även startat ett eget företag. Det är viktigt att hitta en mening med vardagen, säger Anna Schöneman.

Bli först med att kommentera

Kommentera